Death

We’re all biological machines, capable of failure. Sometimes we lose our balance and fall, sometimes we remember wrong and our mind plays us tricks, and sometimes we have internal errors. We live, and we die.

The above is nothing new, not at all. A lot of people fear death, terrified of the vast nothingness that lies beyond. If one would believe in heaven, there would be nothing horrible about death, in a way. Besides death, in that case, would be an epic adventure.

I see fear of death as a natural thing. If we wanted to experience death, the human race wouldn’t exist. However, as with everything, we have to accept out mortality as a fact. We have to be oblivious to the possibility of dying by heart failure (or killed by a bus) at any given time. Fearing an impending heart failure at all times would be considered weird. Not to mention the distress it would cause the poor person.

This dillemma catches my attention. Why are we often scared about external things, when internal things could be more likely to kill us? We don’t suspect a heart failure (when it happends it’s called a panic attack), but some feel uncomfortable when walking outside in the dark. We hear of countless individuals who suffer disease, yet we fear external factors more. The news of a robbery or rape upset people, while cancer goes unnoticed. Somehow it’s publicly accepted to be afraid of the dark and refuse to go out at night because of this. On the contrary, it’s considered sick to fear internal diseases, and want to get checked out by a doctor regularly.

It’s interesting.

Perspektiv

Att kriga i guds namn eller att utföra terrorism? Vilket perspektiv man har angående en situation påverkar alltid i vilket ljus man ser den. Särskilt intressant är det när man diskuterar med någon som har ett helt skiljt perspektiv.

För att förstå problemet får man börja med att greppa vad ett perspektiv är. Vad är det, egentligen? Ett perspektiv kan vara många saker men jag ser det som en viss vinkel ur vilken man ser en situation. En konflikt – eller situation – har alltid två sidor. Ofta fler. En sida är på sitt sätt ett perspektiv.

En man som stjäl bröd för att föda sin familj kommer många inte vilja döma – hur kan man? Det är synd om stackaren som svälter och har inget annat val än att vara omoralisk. Men vem står på handlarens sida? Handlaren som i slutänden får betala får brödet vill helst inte att någon kommer och bara tar hans varor, då blir han allt ilsken.

Situationen är lika dan – bröd förs från handlaren till den svältandes familj utan kompensation, men hur man väljer att se  på saken varierar. Perspektivet genomsyrar hela resonemanget och kan i vissa fall förvränga vår uppfattning. Är det mindre okej om någon annan stjäl bröd utan att vederbörande svälter?

Du hade nog inte gillat om en missbrukare bröt sig in och stal din dator, men han måste göra allt han kan för att undvika lidandet som uppstår av abstinens. Bröd eller narkotika, whatever? Nja, skillnaden här ligger väl i att narkotika inte ses på samma sätt som bröd (att undvika abstinens är negativt, att kämpa för överlevnad är positivt). Sen är det du som får finansiera missbruket med din TV. Mindre roligt.

Om en kille blir kär i en tjej för att hon visar intresse, och tjejen blev bara kär i killen för att han också visade intresse – är deras kärlek då “billig”? Är kärlek i sig mer värd om det sker som i hollywoodfilmer eller blaskiga romaner? Förhållandet mellan två personer – deras kärlek – är alltid lika mycket värd hur den än uppkom, men hur vi väljer att se på den kan variera oerhört.

Någon som kämpar för sitt land kan också ses utföra terrorism, men att spränga en bro är ändå bara en handling. Det är perspektivet som formar hur vi ser på handlingen och i vilken kontext. Ett stort problem är att förutfattade perspektiv ofta kör över vad som egentligen har hänt.

Vi väljer att se hajar som farliga och elaka varelser samtidigt som vi väljer att se grisar som snälla och trevliga djur fyllda av bacon – trots att grisar dödar fler människor per år än hajar. Skulle inte förvåna mig om det finns individer som är rädda för att bada på grund av sitt perspektiv, men har inga problem att klappa grisar inne på djurparken.

Det blir verkligt intressant när man diskuterar med andra människor och inser att motparten är irriterad på en tredje man för något som hänt, men du tycker att ilskan är obefogad. Kanske gick personen tidigt ifrån en fest och din vän säger “Tyckte X inte att vi var roliga att umgås med, eller?”. Antagandet att man bara går hem om det är tråkigt kan skapa mycket problem.

Gäller att man kan sätta sin in i andras situationer och förstå hur de ser på världen och därigenom kunna förstå deras beslut. Är man fast i ett perspektiv, en verklighetsuppfattning, så blir livet rätt jobbigt och mycket kan se väldigt linjärt ut. Människor kan se ut att vara enformiga och sakna själ.

Skönhetsideal

Bokade tid för hårklippning igår utan att ha en aning om hur jag vill bli klippt. I funderingarnas land stötte jag på herr filosofi – någon som ofta besöker mig. Varför klipper man sig?

Som för så mycket annat har motiveringen användbarhet försvunnit ur klippning. Folk klipper sig inte med anledningen “så håret inte kommer i ögonen när jag pysslar med saker” eller “så håret inte fastnar i de maskinerna jag jobbar med” eller “så ingen kan tända eld på det”. Nej. Folk klipper sig för att det ska se bra ut – för att det ska bli fint. Idealet är att man ska se bra ut, eller, att se bra ut är idealet.

Idealet för tjejer kan ses vara långt samt elegant hår. Frisering sker då för att hålla håret fräscht samtidigt som man håller det från att bli för långt (läs: rapunzel). Men blir det fint om man klipper sig mot idealet? Har en kvinna en fin frisyr om hon saknar hår? Det är omöjligt att bli fin om klippning sker efter ideal då ideal varierar.

Slutsatsen är att man ska klippa sig så att man är bekväm (extremt bra ord!).

Jag kan tänka mig att många lider utav idealkonflikterna. Tjejer med normalstora eller mindre bröst kanske önskar att deras var större medan “idealet” ironiskt nog önskar att hon hade mindre. Kommer kanske som en nyhet för vissa töser – killar gillar olika bröst – inte bara de som har en omloppsbana. Hur kan någon vara nöjd med hur de ser ut om gräset alltid är grönare på andra sidan?

I mångt och mycket anser jag att det handlar om rationalisering, felaktiga åsikter eller brist på självkänsla. Rationalisering är när man logiskt kommer till en slutsats som är generaliserad eller totalt ologisk för att försvara sig. “Killar gillar störa bröst, därför är jag ensam” är ett exempel – att man saknar partner beror inte på bröstens storlek överhuvudtaget. Felaktiga åsikter behöver nog ingen vidare förklaring så jag hoppar direkt på exemplet “Killar gillar stora bröst” vilket både är en generalisering (att alla gör något) och en dålig åsikt då den inte stämmer. Är man inte bekväm med och i sig själv är det självkänsla man saknar. Man ska sträva efter att bli bättre, men om man inte kan leva med sig själv som man är just nu – då behöver man jobba på självkänslan primärt.

Idealen och preferenserna är många: stora bröst – små bröst, stor rumpa – liten rumpa, långt hår – kort hår, mycket muskler – inga muskler, smal – tjock, ung – gammal. En ung man kan tro att kvinnor bara gillar äldre män, medan en äldre man kan tro att kvinnor tycker att han är för gammal.

När man låter andra (eller tanken av vad andra tycker) styra över en så man slutar vara bekväm med sig själv, då förlorar man något viktigt. Sin karaktär.

Slutsats: Du kan omöjligen passa in i alla ideal, så kör på vad du själv tycker om och är bekväm med eftersom det i majoriteten av alla fall inte gör en skillnad.

Jag har fortfarande inte en aning om hur jag ska klippa mig.

Investeringen

Bild från clanlife på Flickr

För inte så hemskt länge sedan var resurserna för många knappa. Det ansågs vara gott att ha det man behövde – men vad behövde man? Mat, kläder, värme, tak över huvudet? Då var det en bragd, men vad är det idag? Anses man vara framgångsrik om man har ett hem och resurser nog att försörja sig?

Nej. Inte bara anses man vara underklass, utan … det läste du nog i förra punkten … man anses även vara sämre.

Investeringen

Idag behöver vi mer än någonsin för att anses vara normala. Kläder (flera uppsättningar), tak över huvudet, möbler, datorer, mobiltelefoner och ett konto på Facebook. Visserligen är kostnaden lägre per föremål idag än vad det var tidigare, men hur är det med totalkostnaden? Den är högre. Det krävs mer.

Jag tror knappast att jag är ensam om att ha lagt märke till detta, tror mig ha hört detta diskuteras i media tidigare. Då rörde det hur vissa barn kan bli uteslutna och bortstötta för att de saknar tillgångar som andra barn har. Jag förstår problematiken… för hur lamt är det inte att hänga hemma hos någon utan ett Nintendo 64? Det är ett fenomen om intresserar mig, och jag försöker förstå mig på hur man kan komma över det.

I grunden bygger det på att ett funktionellt liv, ett liv som kan anses vara normalt, kräver en enorm investering. Det räcker inte att ha kläder på sig och mat i magen, utan en person måste äga en mängd med prylar och ha en del tillgångar. Det har förstås alltid varit så, men idag är det mer som krävs. Kostade det inte mindre innan mobiltelefonen och datorn kom?

Vad som görs idag

Så vitt jag vet görs inget i Sverige för att hjälpa människor att kunna fungera i samhället genom att ge dem de redskap de behöver. De anses leva i fattigdom (vilket de oftast gör också) och kan få diverse bidrag – men ingen utrustning. Är det bara jag som inte förstår hur man kan ge pengar för att en individ ska kunna klara sig… istället för att ge den vad den behöver? Vore det inte bättre att ge ut gamla Nokiatelefoner till vederbörande istället?

Nåväl, staten (och därmed folket) har insett att människor har olika tillgångar, och för att alla ska kunna fungera tillsammans måste man erbjuda gratis tillgång till vissa redskap och tjänster. Ett exempel är bibliotek, där böcker kan lånas ut gratis till dem som inte har råd att köpa dem. Således är bibliotek även en utmärkt plats att gratis tillgängliggöra både datorer och internet. Det är kostnadseffektivt och räcker långt, men anses en som använder dessa tjänster vara normal? Kan jag använda biblioteken som enda källa till internet och inte bedömas vara fattig?

Hmmm…

Svårt koncept att greppa, kanske. Personligen har det inte varit ett problem för mig då jag har allt jag behöver, men det är klart att jag givetvis vill ha mer – en nyare version av iPhone eller det där andra grafikkortet. Det är synd om människor som hamnar utanför för att de saknar tillgång till de nya kommunikationssätten. Tur att internet fortfarande är en fri plattform för information, det är en knuff på vägen i rätt riktning!

Enda erfarenheten jag kan förnimma mig om är nu när jag betalade in en hyra och deposition till mitt framtida studentboende. Vad hade jag tagit mig till om jag inte kunde hosta upp sju tusen, bara sådär? Mina föräldrar hade antagligen kunna hjälpa mig, men om det heller inte gick? SMS-lån? Bah!

Slutsats

Man borde kunna få tillgång till superbilliga basenheter för datorer och mobiltelefoner, såväl som andra redskap som idag är nödvändiga.

“Fyfan Vad Jag Hatar Allt.”

Ord är kul. De beskriver saker. Dock undrar jag hur man kan beskriva saker som det inte finns ord för. Jag menar, om “hat” är ett extremord, vad ska man då benämna känslor starkare än hat med? “superhat”?.

Iderligen använder folk fel uttryck, me included. Jag säger att jag hatar saker som jag inte gör, mestadels för att jag är omgiven av personer som använder det väldigt frekvent. Man vänjer sig helt enkelt. Men vad var det som fick alla att helt plötsligt våldta innebörden av ordet?
Samma sak gäller även för ordet “älska”. Om jag älskar när det är solsken ute, hur känner jag då när jag är tillsammans med min underbara flickvän? “superälska”?

Min teori är att folk inte är efterblivna. Eller jo, folk kan vara efterblivna, men man behöver inte utgå ifrån det. Det är relativt enkelt att lära sig vad som är ogilla, vad som är inte tycka om och vad som är hat. Således bör folk använda det ord som passar bäst in i en given situation.

Till exempel, om en fjortis får en fågelskit på sig yttrar hon: “Jag hatar fågeljävlarna!” eftersom att i hennes värld är detta i princip det värsta som hänt.

Visserligen bör det egentligen inte kallas för en teori i och med att den faller väldigt enkelt. I stor utsträckning handlar det väl om att folk inte kan uttrycka sig korrekt och använder ord på felaktiga sätt. Fast sen är ju språk något som ska förändras.

@Home

3D Pong!Idag har jag mått halvdåligt och således stannat hemma. För mycket tid + för mycket att göra = för mycket fritid. Eller ja, det kan vara skönt att ta en dag och bara strunta i allt som har med skolarbete att göra och bara sova.

Så i en utav dagens drömmar så spelade jag 3D-pong. Det fungerar som den vanliga versionen, bara det att du kan röra dig i höjdled också. Sen på något vänster lyckades jag att även spela en fyrdimensionell variant, men det förstår jag knappt i vaket tillstånd hur det gick till. Man måste älska drömlogik.

Så ens figur slumpas om varje gång man knuffar till bollen. Inte bara geometriska figurer ska det finnas att välja på, man ska helt klart kunna få ett moln eller en cykel som platta. Tänk vilka möjligheter att skaffa sig huvudvärk xD.

Vill du köpa majblommor?

MajblommorNi har troligtvis lagt märke till dessa svärmar med småglin som förgyller städerna såhär års. Oskyldiga och lekfulla må de vara, men ack vad störande i längden!

“Vill du köpa majblommor?” – vad ska man svara? Ja tack, jag vill köpa dyra krimskramsgrejer så att ni kan få en ny gunga på dagis, åka på klassresa eller köpa heroin. Visst. För det har vi inte redan en kanal för – skattepengar.

Givetvis tycker de att det är kul att sälja blommor, hitintills har jag inte funnit en enda sur försäljare. Dock så måste jag säga ifrån, det blir jobbigt när man måste tacka nej fem gånger om dagen.

Frågade en unge häromdagen – “Varför säljer ni majblommor, det är ju April!” och de svarade i kör “Jag vet inte”. Där föll min teori om att det skulle vara en form av utvecklande övning för barnen. Tydligen är de enbart drönare för penninginsamling.

Tyngdlöshet på moder Jord?

Om vi nu bortser ifrån hela solsystemet.

Så en dag vaknar du upp, går upp ur sängen och slår skallen i taket. Whaaat? That’s right, moder jord har bestämt sig för att skita i att upprätthålla tyngdkraften. Kanske för att vi är så hemskt otacksamma (bättre var det förr, då fick hon ju presenter av invånarna), eller att vi helt enkelt förgiftar planeten. Det händer i vart fall, skulle vi överleva?

Det korta svaret är nej, men om vi antar att världen håller sin stabilitet i form av att all luft inte flyger iväg ut i rymden och så vidare, vad skulle hända då?

Continue reading