Ung och Dum, eller Ungdom?

Jag tror att människor i grund och botten är biologiska maskiner. Väldigt avancerade, väldigt komplicerade. Om man använder den metaforen så är det lite enklare att förstå sig på människor.

När man blickar tillbaka på det gångna, och tittar på hur man en gång var, är det vanligt att man hittar skillnader? Är det vanligt att man har förändrats? Ens interna världsbild måste uppenbarligen ha förändrats, och då måste man väl också ha reagerat på det?

Jag minns när jag gick ish~ andra året på gymnasiet och läste en text om hur ungdomars psyke inte var fullt utvecklat. Givetvis, som den jag var och är, så blev jag lite irriterad. Inte för att jag tog illa åt mig – det är klart att man tror sig ha fullt potential – men påståendet var rätt provocerande. Ska man anse sig själv vara mindre underbar, enbart på grund av ens ålder? Bah!

Logiken var i sig inte felande, när man är 17 år så inser man att man är duktigare än vad man var vid 15, 10 eller 5 års ålder. Om man är lite psykologiintresserad så kan man också peka ut hur ens kognitiva förmågor förbättras. Men att blicka framåt, däremot, är mycket svårare. Om man inte är medveten att vi människor ständigt utvecklas, så antar man gärna att man är optimal. Vi vet att imorgon vet vi mer än vad vi gör idag, och därför är vi bättre – men vi säger inte att vi är fysiskt sätt mer kapabla imorgon.

Det finns väl en balans mellan det fysiska i hjärnan och det psykiska i sinnet. Ny hårdvara behövs för ny mjukvara. Den balans och det mönster som fanns i en 17-årings värld stämmer inte tre år senare på grund av olika anledningar. Man kan blicka tillbaka på hur människor var, och hur de är nu, och försöka förstå varför. Men det är i och för sig en helt annan – och väldigt intressant – diskussion.

Det som är mer intressant är att det har skett en förändring. Variabler har ändrats och människor agerar annorlunda. De biologiska maskinerna som en gång hade större problem att förstå sig på empati och komplexa koncept behandlar dem nu med enkelhet. Vi abstraherar och planerar mer, inte bara för att vi har enklare för det, utan för att det socialt krävs. Vi vet att saker fortfarande existerar, trots att vi inte ser dem. Vi förstår att andra människor är kompletta individer.

Men den största skillnaden mellan att vara ung och dum samt att vara lite erfarnare (man kan nog aldrig säga att man är mest erfaren, om man ska vara ärlig) är upplever. Vi upplever saker dagligen, och efter ett tag förstår vi mer än vad vi tidigare gjorde. Vi vet hur det känns att lämna in projekt i tid, att behöva stressa, att säga hejdå till en kärleksfylld relation samt hur ont det gör att slå sig. Vi ser meningslöshet där vi en gång såg mening och tvärt om.

Jag undrar hur mycket av det som är socialt betingat, och hur mycket som är självvalt.

Lite tankar.

Fusk, Nationella Prov samt din etik

Är det okej att fuska på ett prov?
Majoriteten
säger nog att det inte är okej, dock bör man tänka två gånger innan man svarar. Precis som att man svarar “Bra!” på frågan om hur det är med en, så är svarar vi per automatik att det är fel att fuska.

Sätten på vilka man kan fuska är inte oändliga. I grund och botten bygger det på att man kan smussla in en mängd information, så att man kan slippa hela grejen med att studera. Information kan smugglas in på dessa sätt, men inte begränsat till; lappar, skriva på kropp/kläder, Mp3-spelare, mobiltelefoner, kommunikation under provet samt modifiering av objekt.

Ja, du kan fuska genom att ha ett bluetooth-headset i örat dolt under ett lager hår.
Mhm, det är fullt möjligt att modifiera en etikett på en PET-flaska.

Nåväl, tillbaks till ämnet. Är det okej att fuska? I min mening, som filosof, så är det inte fel per automatik. Rent etiskt är det fel. Även från lärarens perspektiv är det fel. Låt mig klargöra vad jag menar med att det är rätt; det hjälper dig. Vissa personer tror att världen går under om de inte rör på varannan lyktstolpe de passerar, det de gör är “rätt” enligt dem. Fusk hjälper dig att nå dina mål på ett enkelt sätt, därav är det rätt. Dock bör man inse att det som är den snabba vägen idag kan komma att bli en längre väg imorgon. Short term gain, for long term pain.

Det som får en person att fuska är att vederbörande ser fuskets positiva sidor (mer fritid, högre prestation) som mer värda än de negativa (risk för att bli upptäckt, inte lära sig något). Det är otroligt dumt att fuska på ett prov där man kommer att behöva kunskapen för en lång tid framöver. Att fuska på ett geografiprov i årskurs fyra kan kvitta, i min mening. Har man att göra med en person, vem inte kan ta eget ansvar för sitt liv, ska man inte tillåta fusk. Personen i fråga måste även inse att fusk inte är en hälsosam vana för lata personer. Att ha fusk som en standardreaktion inför prov samt andra typer av förhör håller inte i längden, om man ska komma längre än högstadiet.

Hur fuskar man?
Läs ovan. Antagligen kommer jag en regnig dag vara kreativ på detta ämne.

De nationella proven
Dessa prov är rätt intressanta, i min mening. De understryker verkligen hur folket ser på fusk. Då de är skyddade av både lagstadgad sekretess samt producenternas heder så lyckas releasegrupper släppa dem år efter år.

Ett mer publikt exempel var nationella  i Svenska, då jag gick i nian. Provet läckte via internet, och varenda kotte hade det kvällen innan – precis i tid att förbereda skrivningen. Är det fusk att veta ämnet som man ska producera en text om kvällen innan? Jag tycker inte det, då jag själv måste författa verket.

För er som har läst så här långt vill jag belöna er med ett gott skratt. Samma år släppte en kille ett falskt nationellt prov i matematik. Då varenda fjortis, nej, varenda elev, levde i tron om att detta var det riktiga satt de och pluggade in svaren på uppgifterna. Inte nog med att producenten hade svarat helt och hållet fel på sina egna uppgifter (förutom de enklaste av dem) så var provet allmänt dåligt konstruerat. Jag slutade titta på verket efter att ha sett ett par sär skrivningar