En tenta. Två tentor. Tentavecka. Tentaångest. Tentapress. Tenta, tenta, tenta. Woo~!

Det här med tentor – tentamen – är något vi på högre utbildningar både tycker om och skyr. Att det ligger press på en är jobbigt, samtidigt som befrielsen att “vara klar” med ett visst moment i ens utbildning är uppfriskande. Så hur ser man till att bocka av tenta efter tenta utan att behöva göra om samma test två gånger? Slippa omtentor?

Steg 1: Under kursen

För oss som äter ur Centrala Studienämndens hand – med andra ord tar CSN – så är pluggandet ett arbete. Ett kontorsarbete som ska ta åtta timmar per dag. Dock undrar jag hur många som egentligen följer den filosofin till punkt och pricka… ofta blir det väl att man jobbar så lite som möjligt inom ramarna för ens egen egoism. I vilket fall så är det retarderat att inte gå på sina föreläsningar, för om man inte vill lära sig något, varför studerar man då? Det finns ingen skolplikt som tvingar individer att vidarutbilda sig, så vill man inte lära sig något så har man inget i tentasalen att göra. Eller är det mamma som tvingade iväg dig, mot din vilja?

Att gå på föreläsningarna är A och O. Det viktigaste för att kunna klara av tentan. Anteckningar som tas under föreläsningarna är guld värda på grund av två anledningar: 1. Du har något att plugga på, och 2. När du skriver ner något lär du dig bättre. Att behöva formulera någonting i ord är kraftfullt, mer än man kan tro. En förbipasserande tanke eller flyktig förståelse är inte värt något om man inte lär sig den, och det är svårt att lära sig sådant som man inte kan formulera. Sen är själva handlingen - nedskrivandet - ännu ett hjälpmedel för repetition.

Steg 2: Innan tentan

Ah, tentaveckan. Eller veckan innan tentaveckan. Nej, rättare sagt, en vecka innan tentan. Det är då sovande studenter och smarta pluggare antingen trycker in en hel kurs i skallen eller repeterar den i ett hastigt tempo. Det här är i min mening det näst viktigaste. Förslagsvis läser man igenom slides från föreläsningen (om de finns) samt sina egna anteckningar och försöker greppa hela kursen – speciellt vad som är viktigt. Om det finns några luckor får de snabbt studeras in. Ett bra knep är att skriva ner, punktvis, allt som kursen inkluderar varpå man checkar av allt man kan.

Tidigare tentor är utmärka att plugga med. Om något har funnits två gånger innan, då finns det säkert med en tredje gång. Och om något viktigt inte fanns förra året så kanske det är med i år istället. Om man inte kan klara av en äldre tenta i lugn och ro så kommer den riktiga tentan att vara oförlåtande.

Om kursen genomsyras av learn-by-doing och om man har en kursbok med uppgifter, så fungerar det bra att göra 2-4 uppgifter per kapitel som repetition. Om man misslyckas så får man studera mer på just den delen. Matematik och programmering är två ämnesexempel.

Strategisk selektion av vad man skiter i är alltid att föredra om man inte har tid till att lära sig allt eller repetera allt. Ofta kan det vara bättre att känna till vissa områden mer än andra, än att kunna lite av allt.

Steg 3: Själva tentan

Fördelaktligen så är man utvilad, pigg, pepp och absolut inte bakis innan sin tenta. När det är två timmar kvar tills start så är det heller inte lönt att förvirra sig själv med mer av kursens material. Ta det lugnt och vila dig i form.

Något som är otroligt viktigt när man skriver tentan är att man dubbelkollar sina svar. Varför lämna in något med slarvfel? På mina tentor inom matematik (där vi fick ha räknare med oss) löste jag alltid uppgifterna grafiskt med räknaren om det gick. Uppgifterna skulle lösas algebraiskt, vilket jag hade gjort, men att dubbelkolla fungerar ofta utmärkt med grafer. Snabbt och lätt.

Fastnar man så går man vidare. Hjärnan jobbar på problem även om man inte fokuserar på dem, så hoppa till nästa uppgift och gå tillbaka senare. Men även om din hjärna nu är unik och bara jobbar med det du just nu håller på med så är det väldigt logiskt att gå vidare: du vill ta så många poäng som möjligt, inte lösa uppgifterna en efter en i ordning. Det är bättre att ta tre snabba uppgifter på en poäng styck, en att få panik och kämpa med en uppgift på tre poäng i en timme. När du är klar och dubbelkollat – då kan du kämpa med slamkryparna!

Steg 4: Att dra svar ur luften…

… är egentligen inget steg. Men det är ändå viktigt om man vill optimera sina chanser. Visst är poängen med att studera att lära sig allt, men om man nu har haft otur med en uppgift så kan man väl lika gärna försöka få hem den ändå. Att lösa en uppgift så långt man kan är ett bra sätt att få poäng man egentligen inte förtjänar (eller ja, det gör man väl). Ett annat sätt är att formulera sig så pass otydligt så att läraren tror att du vet vad du pratar om, när du egentligen inte har en aning. Fast det lyckas inte särskillt ofta.

Men om man absolut inte kan en uppgift så förlorar man inget på att ge den sitt bästa. Tänk så kan du kringå problematiken genom att använda en genväg.

Lite av min erfarenhet. Antar att människor studerar olika.

När det är utlandsfest i Karlskrona, då är både vädret och humöret på topp!

Vi i SexMästeriet har tillsammans med BA anordnat eventet. Det har varit ett par hektiska dagar, men ack så roligt det har varit! Ser absolut fram emot nästa år.

Jag tror att människor i grund och botten är biologiska maskiner. Väldigt avancerade, väldigt komplicerade. Om man använder den metaforen så är det lite enklare att förstå sig på människor.

När man blickar tillbaka på det gångna, och tittar på hur man en gång var, är det vanligt att man hittar skillnader? Är det vanligt att man har förändrats? Ens interna världsbild måste uppenbarligen ha förändrats, och då måste man väl också ha reagerat på det?

Jag minns när jag gick ish~ andra året på gymnasiet och läste en text om hur ungdomars psyke inte var fullt utvecklat. Givetvis, som den jag var och är, så blev jag lite irriterad. Inte för att jag tog illa åt mig – det är klart att man tror sig ha fullt potential – men påståendet var rätt provocerande. Ska man anse sig själv vara mindre underbar, enbart på grund av ens ålder? Bah!

Logiken var i sig inte felande, när man är 17 år så inser man att man är duktigare än vad man var vid 15, 10 eller 5 års ålder. Om man är lite psykologiintresserad så kan man också peka ut hur ens kognitiva förmågor förbättras. Men att blicka framåt, däremot, är mycket svårare. Om man inte är medveten att vi människor ständigt utvecklas, så antar man gärna att man är optimal. Vi vet att imorgon vet vi mer än vad vi gör idag, och därför är vi bättre – men vi säger inte att vi är fysiskt sätt mer kapabla imorgon.

Det finns väl en balans mellan det fysiska i hjärnan och det psykiska i sinnet. Ny hårdvara behövs för ny mjukvara. Den balans och det mönster som fanns i en 17-årings värld stämmer inte tre år senare på grund av olika anledningar. Man kan blicka tillbaka på hur människor var, och hur de är nu, och försöka förstå varför. Men det är i och för sig en helt annan – och väldigt intressant – diskussion.

Det som är mer intressant är att det har skett en förändring. Variabler har ändrats och människor agerar annorlunda. De biologiska maskinerna som en gång hade större problem att förstå sig på empati och komplexa koncept behandlar dem nu med enkelhet. Vi abstraherar och planerar mer, inte bara för att vi har enklare för det, utan för att det socialt krävs. Vi vet att saker fortfarande existerar, trots att vi inte ser dem. Vi förstår att andra människor är kompletta individer.

Men den största skillnaden mellan att vara ung och dum samt att vara lite erfarnare (man kan nog aldrig säga att man är mest erfaren, om man ska vara ärlig) är upplever. Vi upplever saker dagligen, och efter ett tag förstår vi mer än vad vi tidigare gjorde. Vi vet hur det känns att lämna in projekt i tid, att behöva stressa, att säga hejdå till en kärleksfylld relation samt hur ont det gör att slå sig. Vi ser meningslöshet där vi en gång såg mening och tvärt om.

Jag undrar hur mycket av det som är socialt betingat, och hur mycket som är självvalt.

Lite tankar.

Did you notice the rapid improvement of computers? Did you appreciate it?

I remember when I was 7 years old (some 13 years ago), when we got our first grey box. Oh the joy. I had played with computers before, mainly my fathers Packard Bell which he used at his office. Windows 3.11 with the additional Packard Bell UI. But the family computer running Windows 98 was something special. I got to play real computer games, and I got to browse the World Wide Web using a dial-up modem.

I remember the lag with, later on, newer games. Then we got another computer, slightly faster, which amazed me. Oh the joy, with every improvement. Every slight boost in computer hardware yielded awesome speed.

When I was around 13, I got my very own computer. My first one. We got it through some company deal, very cheap (those deals are not available anymore in Sweden). A year later we installed ADSL broadband. Unrestricted internet on Windows XP, that was amazing. I could play single player games with good graphics, and I could even play multiplayer games. I could play web-based flash games. I could download any multimedia I wanted (back then, it was legal to file share in Sweden, as long as you didn’t pass the files on).

Today, on the other hand, computers and internet are essential things. Everything is based on certain specs and won’t work otherwise. Some e-mail software won’t even work offline! Though, some software will nowadays work without internet because of increase in disk size. But do we appreciate this? Do we enjoy the speed boost, or do we enjoy the design and user interface more?

When 4Gb of memory is as good as 8Gb as memory, do we really appreciate the capacity? We are so spoiled with innovation.

The flip side is, unfortunately, that we can’t go back. Put a 14-year-old in front of a old computer, and watch the frustration grow. We want instant results, we want a boot time less than 3 seconds, we want to play music while downloading updates while browsing the internet while playing a game.

I’m writing this from my old laptop. A 4-5 year old MacBook White with a Core2Duo and 1Gb of RAM. It works with any one piece of software (games excluded), but not with more.  With some performance penalty, I can run two apps at once. Of course OSX runs more smooth than Win7.

When you’ve finished reading this, take a moment and think about how spoiled you are. Cheers!

I just made my first survey, *pats myself on my back*. It’s interesting constructing your own survey, because you understand how they work. What happens when you click submit, and how does the author check the results? Google Forms is easy to work with. It also helps you with summarizing results, but for some of the more advanced operations, you still need to calculate manually.

You also start thinking about if questions are formulated the right way. A question badly phrased could skew results in some directions. That’s a bit of the preparations. As for the aftermath – understanding the results – you need to recognize any possible tendencies. Could a large amount of X responses be a result of a large amount of Y responses? Does the people (or things) in question represent the group?

As for phrasing, I’d recommend to use these rules of thumb:
1. Never have questions with one or more alternatives already selected. Make people pick!
2. Use the same “tone of voice” throughout the survey. Never use suggestive phrasing.
3. Always include every possible answer. If that’s not possible, add a “Other” answer.

We’re all biological machines, capable of failure. Sometimes we lose our balance and fall, sometimes we remember wrong and our mind plays us tricks, and sometimes we have internal errors. We live, and we die.

The above is nothing new, not at all. A lot of people fear death, terrified of the vast nothingness that lies beyond. If one would believe in heaven, there would be nothing horrible about death, in a way. Besides death, in that case, would be an epic adventure.

I see fear of death as a natural thing. If we wanted to experience death, the human race wouldn’t exist. However, as with everything, we have to accept out mortality as a fact. We have to be oblivious to the possibility of dying by heart failure (or killed by a bus) at any given time. Fearing an impending heart failure at all times would be considered weird. Not to mention the distress it would cause the poor person.

This dillemma catches my attention. Why are we often scared about external things, when internal things could be more likely to kill us? We don’t suspect a heart failure (when it happends it’s called a panic attack), but some feel uncomfortable when walking outside in the dark. We hear of countless individuals who suffer disease, yet we fear external factors more. The news of a robbery or rape upset people, while cancer goes unnoticed. Somehow it’s publicly accepted to be afraid of the dark and refuse to go out at night because of this. On the contrary, it’s considered sick to fear internal diseases, and want to get checked out by a doctor regularly.

It’s interesting.

Vad har egentligen hänt med det svenska språket? En nedgång av korrekthet?

Då jag inte sitter på någon statistik kan jag inte säga att det har skett en nedgång, men personligen så känns det så. Det är möjligt att jag har blivit äldre, erfarnare och lättare hittar fel när de uppstår helt enkelt. I vilket fall så ger det sken av inkompetens. Om det verkligen är som så att svenskakunskaperna har minskat, då borde vi kollektivt göra någonting åt det – annars får det väl vara.

I mitt vanliga liv bryr jag mig inte så mycket på felaktigheter – alla gör fel. Vi är mänskliga och en felstavning här eller där spelar inte så stor roll. Sen tycker jag att fel på han/honom och hon/henne skär i öronen när jag hör det, men det är väl bara jag som har tränat upp mig att höra det. Däremot förväntar jag mig en viss standard när det är officiella handlingar, texter eller meddelanden. Om ett budskap representerar en organisation, då måste det vara bra. Perfektion är att överdriva, men väldigt nära är inte så mycket att begära.

Sen beror det givetvis på vilken typ av text man skriver, men det är mer för individer och inte för organisationer. Jag struntar i vilken svenska folk använder i personliga meddelanden till varandra, men om man skriver foruminlägg eller rapporter som privatperson önskar jag helst att läsa bra svenska. Stor bokstav, punkt och eliminering av ev. särskrivningar är inte alls svårt att uppnå. Sen mer formella regler som att man ska ha tre punkter (varken två eller fyra…) samt vilken variant av vårt citattecken (finns faktiskt flera att välja på, tydligen) spelar inte någon större roll alls.

Om en organisation använder dålig svenska är det tillräckligt för att få skrämma bort mig. Varför ska jag lita på en organisation med min tid eller pengar om de inte kan sköta något så grundläggande som kommunikation i skrift? Det osar av nonchalans. Skulle du tycka om ett företag vars visitkort var egenutskrivna på vanligt papper och klippta lite snett? Njae – dåligt intryck.

Läste lite från OnePieces Facebooksida, de tre senaste inläggen innehöll särskrivning. Sätter de vem som helst att skriva inläggen eller har de inte tänkt på det alls? Inget illa menat mot personen i fråga som skrev inläggen dock, men som organisation bör man tänka på det. Särskillt om man lägger enorma summor på att skapa ett varumärke.

Jahopp, då har man överlevt Hjärtslaget. Andra utlandsfesten, andra helgen fylld av phestande tillsammans med studenter från vitt spridda områden.

Allt som allt var väl Hjärtslaget lyckat i min mening. Jag hade kul, andra hade kul, alla festade och var glada. Ska jag jämföra med Spiik så var Hjärtslaget faktiskt sämre. Små saker som irriterar; gamla tanter som skriker på en, att man inte får sitta inomhus och lugnt sippra på en kall öl, kall mat på sittningen (i och för sig var inte maten på Spiik bättre).

Men småsaker ska inte låta som klagande! Det har varit en väldigt kul helg. Enhörningar gick på vift och fick kondom på hornet, Trumman kom in på Kåren, Fido spatserade stolt omkring med sin egna dônk, Slutp köpte en luftmadrass och PacMan berättade historier om ligan som tog sönder hans skor. När dagen kom till sitt slut somnade man till 404′s godnatthistorier i skenet av en taskig taklampa.

Do approve!