Uppenbarelsen om den populära spelidén

Efter som jag inte alltför länge sedan införskaffat ett Xbox (läs: i onsdags), så är det en av de sakerna jag gillar att göra på morgonkvisten innan jag riktigt har vaknat. Guitar Hero är beroendeframkallande tycker jag, och genast blev jag nyfiken. Varför är det roligt?

Personligen så ser jag ett mönster, inte bara när det kommer till Guitar Hero, men även andra spel såsom fighting. Finns väl ett par genrer till, det som är gemensamt är att det bygger på koordination.

Det enda du egentligen gör när du spelar GH är att du använder din koordination. Det handlar inte om att tänka för fem öre, nejdå, du ska enbart träffa de förbiåkande plupparna. Samma gäller för fightingspel – du ska göra kombinationer av flera tryckningar, och gärna precis när fienden agerar mot dig (counter-attack osv).

Den här spelgenren består så vitt jag har lyckats se det, av ett par lager:
1. Vad spelet handlar om och vad målet är, att träffa pluppar, att slåss, och hur man vinner eller förlorar. Hur man styr.
2. Koordination. Hur bra man är på att koordinera och använda handkontrollen för att klara av uppgiften.
3. Pre-tänkande, vara ett steg före. I GH kan det handla om hur man trycker ner noter och håller handen – i Tecken 4 (eller vilket nummer är man uppe i?) kan det vara hur man ska lura in fienden att göra fel eller förutse drag.
4. Expertis, att kunna alla möjliga olika handlingar och trix som kan hjälpa en.

It makes sense. För att kunna hantera kommande noter i GH måste man först kunna ta de som är närmast, och för att kunna det måste man veta hur man “styr”. Samma struktur gäller i princip för alla spel, men måhända att koordination inte är lika högt värderat. Exempel på detta är Schack, där det handlar om att kunna tänka flera steg framåt, såväl som att förutse fienden och veta hur alla pjäser flyttas.

Leave a Reply

Your email address will not be published.