Jag tror att människor i grund och botten är biologiska maskiner. Väldigt avancerade, väldigt komplicerade. Om man använder den metaforen så är det lite enklare att förstå sig på människor.

När man blickar tillbaka på det gångna, och tittar på hur man en gång var, är det vanligt att man hittar skillnader? Är det vanligt att man har förändrats? Ens interna världsbild måste uppenbarligen ha förändrats, och då måste man väl också ha reagerat på det?

Jag minns när jag gick ish~ andra året på gymnasiet och läste en text om hur ungdomars psyke inte var fullt utvecklat. Givetvis, som den jag var och är, så blev jag lite irriterad. Inte för att jag tog illa åt mig - det är klart att man tror sig ha fullt potential - men påståendet var rätt provocerande. Ska man anse sig själv vara mindre underbar, enbart på grund av ens ålder? Bah!

Logiken var i sig inte felande, när man är 17 år så inser man att man är duktigare än vad man var vid 15, 10 eller 5 års ålder. Om man är lite psykologiintresserad så kan man också peka ut hur ens kognitiva förmågor förbättras. Men att blicka framåt, däremot, är mycket svårare. Om man inte är medveten att vi människor ständigt utvecklas, så antar man gärna att man är optimal. Vi vet att imorgon vet vi mer än vad vi gör idag, och därför är vi bättre - men vi säger inte att vi är fysiskt sätt mer kapabla imorgon.

Det finns väl en balans mellan det fysiska i hjärnan och det psykiska i sinnet. Ny hårdvara behövs för ny mjukvara. Den balans och det mönster som fanns i en 17-årings värld stämmer inte tre år senare på grund av olika anledningar. Man kan blicka tillbaka på hur människor var, och hur de är nu, och försöka förstå varför. Men det är i och för sig en helt annan - och väldigt intressant - diskussion.

Det som är mer intressant är att det har skett en förändring. Variabler har ändrats och människor agerar annorlunda. De biologiska maskinerna som en gång hade större problem att förstå sig på empati och komplexa koncept behandlar dem nu med enkelhet. Vi abstraherar och planerar mer, inte bara för att vi har enklare för det, utan för att det socialt krävs. Vi vet att saker fortfarande existerar, trots att vi inte ser dem. Vi förstår att andra människor är kompletta individer.

Men den största skillnaden mellan att vara ung och dum samt att vara lite erfarnare (man kan nog aldrig säga att man är mest erfaren, om man ska vara ärlig) är upplever. Vi upplever saker dagligen, och efter ett tag förstår vi mer än vad vi tidigare gjorde. Vi vet hur det känns att lämna in projekt i tid, att behöva stressa, att säga hejdå till en kärleksfylld relation samt hur ont det gör att slå sig. Vi ser meningslöshet där vi en gång såg mening och tvärt om.

Jag undrar hur mycket av det som är socialt betingat, och hur mycket som är självvalt.

Lite tankar.