Investeringen

Bild från clanlife på Flickr

För inte så hemskt länge sedan var resurserna för många knappa. Det ansågs vara gott att ha det man behövde – men vad behövde man? Mat, kläder, värme, tak över huvudet? Då var det en bragd, men vad är det idag? Anses man vara framgångsrik om man har ett hem och resurser nog att försörja sig?

Nej. Inte bara anses man vara underklass, utan … det läste du nog i förra punkten … man anses även vara sämre.

Investeringen

Idag behöver vi mer än någonsin för att anses vara normala. Kläder (flera uppsättningar), tak över huvudet, möbler, datorer, mobiltelefoner och ett konto på Facebook. Visserligen är kostnaden lägre per föremål idag än vad det var tidigare, men hur är det med totalkostnaden? Den är högre. Det krävs mer.

Jag tror knappast att jag är ensam om att ha lagt märke till detta, tror mig ha hört detta diskuteras i media tidigare. Då rörde det hur vissa barn kan bli uteslutna och bortstötta för att de saknar tillgångar som andra barn har. Jag förstår problematiken… för hur lamt är det inte att hänga hemma hos någon utan ett Nintendo 64? Det är ett fenomen om intresserar mig, och jag försöker förstå mig på hur man kan komma över det.

I grunden bygger det på att ett funktionellt liv, ett liv som kan anses vara normalt, kräver en enorm investering. Det räcker inte att ha kläder på sig och mat i magen, utan en person måste äga en mängd med prylar och ha en del tillgångar. Det har förstås alltid varit så, men idag är det mer som krävs. Kostade det inte mindre innan mobiltelefonen och datorn kom?

Vad som görs idag

Så vitt jag vet görs inget i Sverige för att hjälpa människor att kunna fungera i samhället genom att ge dem de redskap de behöver. De anses leva i fattigdom (vilket de oftast gör också) och kan få diverse bidrag – men ingen utrustning. Är det bara jag som inte förstår hur man kan ge pengar för att en individ ska kunna klara sig… istället för att ge den vad den behöver? Vore det inte bättre att ge ut gamla Nokiatelefoner till vederbörande istället?

Nåväl, staten (och därmed folket) har insett att människor har olika tillgångar, och för att alla ska kunna fungera tillsammans måste man erbjuda gratis tillgång till vissa redskap och tjänster. Ett exempel är bibliotek, där böcker kan lånas ut gratis till dem som inte har råd att köpa dem. Således är bibliotek även en utmärkt plats att gratis tillgängliggöra både datorer och internet. Det är kostnadseffektivt och räcker långt, men anses en som använder dessa tjänster vara normal? Kan jag använda biblioteken som enda källa till internet och inte bedömas vara fattig?

Hmmm…

Svårt koncept att greppa, kanske. Personligen har det inte varit ett problem för mig då jag har allt jag behöver, men det är klart att jag givetvis vill ha mer – en nyare version av iPhone eller det där andra grafikkortet. Det är synd om människor som hamnar utanför för att de saknar tillgång till de nya kommunikationssätten. Tur att internet fortfarande är en fri plattform för information, det är en knuff på vägen i rätt riktning!

Enda erfarenheten jag kan förnimma mig om är nu när jag betalade in en hyra och deposition till mitt framtida studentboende. Vad hade jag tagit mig till om jag inte kunde hosta upp sju tusen, bara sådär? Mina föräldrar hade antagligen kunna hjälpa mig, men om det heller inte gick? SMS-lån? Bah!

Slutsats

Man borde kunna få tillgång till superbilliga basenheter för datorer och mobiltelefoner, såväl som andra redskap som idag är nödvändiga.

Leave a comment

Your email address will not be published.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.